justinbnovell

Rasmus

- Jag vill att du går rasmus.

- Vad menar du, Julia?

- Jag trodde alltid att det skulle bli du och jag, Rasmus. Det har jag trott ända sedan vi var små. Jag tänkte... om jag bara gav dig lite tid så... Nu inser jag att det är jag som behöver tid. För att smälta det här.

- Men Julia..

- Bara ett tag.. följ med Justin på hans konsert eller..jag vet inte. Och Rasmus?

- Ja, Julia?

- Låt inte Justin ta drogen, det kommer orsaka en skandal.

Julia

Jag såg efter honom när han gick. Jag hade avrått honom från att låta Justin ta drogen, inte för justins skull, utan för Rasmus. Jag visste att han inte skulle klara pressen. Han var som jag, instabil. Och jag ville inte se honom skadas, jag älskade honom ju. Det var Justin jag ville se lida. En vacker dag skulle jag kunna hämnas utan att Rasmus skulle råka illa ut. Då, och först då, skulle jag ta chansen.

Justin

Rasmus kom tillbaka och jag log sorgset mot honom.

- Jag måste åka nu, konserten är i norge, och jag måste hinna dit ikväll..

- Får jag följa med dig?

- Vill du verkligen det?

- Ja, om jag får.

Vi hoppade in i bilen och Jennie log mot oss.

- Är ni okej, pojkar?

Jag insåg att jag hade haft fel i mina tankar om Jennie tidigare idag. Jennie älskade mig som om jag vore hennes egen  son. Ända sedan jag blivit känd så var det hon som sett till att jag hållt mig över ytan. Inte mamma. Mamma brydde sig mest om mitt kändiskskap, och mina pengar. Eller om alla mina skadaler med olika tjejer, hon visste inte att de var nödvändiga för att hålla pressen ovetandes. I alla fall, Jennie var mer än min chaufför, hon var min vän. Till skillnad mot mamma fanns hon alltid där för mig. Nu klappade hon uppmuntrande Rasmus hand innan hon åter vände sig mot trafiken.

- Det ordnar sig, Pysen.

När vi satt oss i planet såg sig Rasmus förvirrat omkring.

- Var är alla andra?

- Det är bara vi som ska åka. Det här är mitt privatplan.

- Privatplan?! Gud vad häftigt!

- Äsh, inte så värst. Du skulle se min båt!

Han tog min hand och lutade huvudet bakåt. Jag njöt av hans hand i min och såg sedan hur flygvärdinnan tittade nyfiket på oss. Jag drog åt mig handen. Vi hade varit oförsiktiga sista tiden. Plötsligt rigde scooter på min telefon.

- Bieber, snälla säg att jag ser i syne!

- Vad menar du?

Rasmus

Jag såg hur Justin la på och höjde frågande ett ögonbryn.

- De har det på bild.

- Vad menar du?

- De har en bild där jag kysser dig. Kenny kommer hämta upp oss på flygplatsen och ta mig till en presskonferans. Vad ska jag göra Rasmus?!

Några timmar senare satt jag på mitt hotellrum och såg Justins tal på en liten tv. Han höll precis på att avsluta det.

- Som sagt, det är ingen kyss ni ser på bilden, det är en kram fotograferad i en mycket dålig vinkel. Pojken är en mycket god vän till mig, och hans vän hade skadat sig. Jag försökta bara trösta honom. Det finns inga romantiska kännslor mellan mig och den här personen.

Jag såg honom lämna talarpodiet och en stund senare rasslade det av en nyckel i dörren. Justin kom in och böjde sig sedan ner för att kyssa mig. Jag vred bort huvudet.

- Vad är det?

- Det finns ju inga romantiska känslor mellan oss, så varför skulle du vilja kyssa mig?

- Rasmus, ge dig. Du vet att jag måste ljuga..

- Varför då? Tala om varför du måste ljuga! För ärligt talat förstår jag det inte, och jag är trött på det!

En tår rullade ner för min kind och jag torkade ilsket bort den.

- Du har ingen aning om hur det är.. fansen...

- Är fansen verkligen viktigare än mig?

- Det är klart de int..

- Glöm det Justin, jag drar nu.

Justin.

Jag stirrade ut över publikhavet. Alla kvinnor som älskade mig, om en stund skulle de inte längre göra det. Jag greppade hårdare om micken och tog ett djupt andetag. När jag samlat tillräcklig med mod höjde jag micken till läpparna.

- Rasmus? Är du där ute? Det spelar ingen roll, antar jag. Är du inte det kommer du väl läsa om det här  imorgon. Jag ville bara säga att det var fel av mig att ljuga. Du är visserligen min vän, men du är också mer än så. Det var en lögn när jag sa att det inte fanns några romantiska känslor mellan oss.  Om inte jag står upp för oss, vem kommer då göra det? Vad jag försöker säga är att... jag älskar dig, Rasmus.

Jag hörde publiken surra omkring mig och tog ännu ett djupt andetag.

- Hör ni det? Jag älskar honom. Den här sången är till dig rasmus.

Never Let You Go började spelas och jag såg ut över publikhavet och sjöng för allt jag var värd. När slutet på låten kom fann jag honom äntligen. Jag mötte hans blick och såg tårarna i hans ögon sedan tog jag i och sjöng de sista raderna, bara för honom.

"Let the music blast, we gon' do our dance
Bring the doubters on, they don't matter at all, oh baby
'Cause this life's too long and this love's too strong
So baby, know for sure that I'll never let you go

So don't fear, don't you worry 'bout a thing
I am here, right here, I'll never let you go
Don't shed a tear whenever you need me
I'll be here, I'll never let you go

Oh no, oh no, oh
I'll never let you go
Oh no, oh no, oh
I'll never let you go"

Ja, "pappa" var ett stavfel i förra inlägget. Det ska stå "panna"! Förlåt :$