justinbnovell

Rasmus

Han kallade sig för min pojkvän. Jag kände hur det pirrade i hela kroppen. Jag mötte Justins ögon och såg att han kände samma sak, allvaret i stunden. Sedan kände jag hur Julia tog tag i min arm.

- Skämtar han? frågade hon på svenska. Hennes underbara rådjursögon var uppspärrade och jag kände hur nervositeten kom krypande. Tänk om hon skulle reagera som Emilia, tänk om min bästa vän skulle fylla ansiktet med förakt och lämna mig. Emilia hade iförsig kommit över det men skulle Julia det? Jag ville inte förlora henne, hon var den bästa vän jag någonsin haft.

 

Kanske skulle jag talat om för henne hur det låg till innan Justin dykt upp. Men jag hade inte tänkt på det. Jag hade varit alltför uppslukad av tanken på hur de två viktigaste personerna i mitt liv skulle mötas för att tänka på konsekvenserna. Jag insåg att jag varit tyst förlänge och harklade mig.

- Ja, viskade jag. Jag är bög. Snälla hata mig inte, Julia, jag skulle inte överleva om du hatade mig.

- Men du..

Hon blev tyst och satte sig ner på fotöljen. Hon var likblek i ansiktet.

- Är du okej, Bambi? frågade Justin som såg att något pågick.

- Bambi? sa hon frågande och sneglade på mig. Jag heter Julia?

Det lät mer som en fråga en ett påstående och jag kunde inte låta bli att skratta.

- Det passar dig, sa jag och gick över till svenska igen. Du är i alla fall lika söt som Bambi.

 

Justin

Jag såg hur Bambi, jag menar Julia, rodnade åt något Rasmus sa. Samtalet växlade mellan svenska och engelska vilket förvirrade mig. Men jag såg på Rasmus att han var orolig över något, och jag kände hur irritationen steg. Det var uppenbart att det var Bamb, Julias fel. Jag såg på henne där hon satt, som en drottning i fotöljen och stäckte ut sina långa slanka ben.

 

Antagligen hade Rasmus inte förstått att hon var kär i honom, men hur han kunde ha missat det förstod jag inte. Hon var till och med en värre skådespelare än Selena, och det vill inte säga lite.

 

Julia

- Snälla Julligulli, hörde jag Rasmus säga någonstans utanför dimman. Hata mig inte, jag älskar dig så himla mycket.

Jag njöt av orden så mycket jag kunde innan fortsättningen oundvikligen kom och förstörde alla drömmar.

- Du är min bästa vän.

Där kom det, Vän. Jag var inget mer än så. När jag hört att det tagit slut med Emilia hade jag fyllts av hopp. Kanske hade han äntligen förstått att det skulle vara han och jag, att vi var perfekta för varandra.

 

Så var han bög. Bög bög bög bög. Och inte med vem som helst, utan Justin Bieber.

- Jag hatar dig inte, mumlade jag och han sjönk ihop på golvet, lättad. Jag kände hur Justin blängde på mig. Vad hade jag gjort honom? Ingenting. Men han hade tagit rasmus ifrån mig. Jag blängde tillbaka på honom över rasmus huvud.

 

Justin

Jag ville lägga armen om Rasmus och hålla om honom. Dels för att trösta och dels för att demonstrera mitt ägande. Men rullstolen var i vägen. Jag kom inte åt honom, nådde honom inte. Plötsligt kände jag mobilen vibrera i fickan. Det var scooter.

- Yo, svarade jag.

- Justin, jag sitter här med dagens tidning.

Jag kände hur jag blev kall inombords. Hade det läckt ut att jag och Rasmus var ett par? Kyssen på sjukhuset hade varit ett misstag. Någon måste ha sett den.. någon..

- Din fot Justin! Du har en konsert om tre dagar! Flickorna vill se dina moves! Hur ska du kunna dansa i rullstol?

Fan.