justinbnovell

Rasmus.
Hon kommer att överleva men hon kommer att skickas till ett behandlingscenter, Fortsatte hon.
Jag kunde andas ut. Min Julia skulle överleva. Älskade, underbara Julia. Är detta Jusins fel? Det kan det väl inte vara? Fast han var lite hård mot henne, men det skulle jag nog också vara.


Justin
Jag kunde andas ut igen, jag ville inte att hon skulle dö. Gud skulle ju straffa mig, Rasmus skulle straffa mig. Men behandlingscenter, det kunde kanske vara bra. Då skulle hon vara långt borta från mig och Rasmus. Jag och Rasmus skulle behöva lite tid tillsammans, utan allt drama. Bara han och jag. Ska det vara så svårt?
-Jag tror jag skulle vilja stanna med Julia ett tag, sa Rasmus och tittade djupt in i mina ögon medans en tår rann ner för hans kind.
-Va? Varför då? Hon försökte ju kyssa dig! Hon gillar inte oss tillsammans!
- Hon är min bästa vän Justin! Sa han medans han sjönk ihop på golvet. -Jag måste ta hand om henne förstår du väl?
Det gjorde jag, självklart förstår jag det. Rasmus är min bästa vän, han skulle jag göra allt för. Klart han känner samma för henne. Jag satte mig brevid honom och kysste honom.
När vi hade suttit där ett tag så kom en sjuksköterska och berättade att vi kunde gå in till Julia.
-Det är nog bäst om jag väntar utanför, sa jag till Rasmus och tog några steg bakåt. Han nickade som svar


Rasmus
Jag klev in i rummet och såg hennes lilla kropp ligga där på sängen. Hon såg så hjälplös ut. Jag började gråta och tårarna sved som krossat glas när de rann ner för mina kinder. Jag satte mig brevid henne och tog tag i hennes hand. Hon vände sitt huvud mot mitt och jag kunde nästan se ett leende på hennes läppar.
Jag såg såren på hennes armar, hennes sorg inristat på sin kropp. Varför gjorde hon detta?
- Så nu bryr du dig om Julia?
Jag vände mig om och såg Julias mamma titta på mig från ett av rummets hörn.
- Detta är den där Jusins fel, sa hon och tittade argt på mig.
- Vadå? Hur är detta hans fel? Han kan väl inte hjälpa att jag är så fruktansvärt förälskad i honom? Svarade jag och gav en blick till Julia.
- Om det bara är han som står ivägen för Julias lycka så förtjänar han inte att leva! Skrek hon och lämnade rummet.
Jag ställde mig upp och böjde mig ner mot Julia och kysste hennes pappa.
-Åh älskade vän, vad är det jag har gjort, sa jag medans jag smekte hennes ärrade arm.