En förbjuden romans del 22
Rasmus
Jag sprang ner till Justin och böjde mig över honom.
-Din dumma underbara idiot! Skrek jag åt honom.
Jag tog upp min mobil och ringde efter en ambulans. Min mamma sprang ut ur huset och klev fram till mig.
-Vad är det som händer? Frågade hon med panik i rösten.
Jag vände mig om och försökte komma på något bra att svara.
-Öh min kompis Justin trillade ut genom fönstret, svarade jag.
Innan hon hann fråga något mer kom ambulansen. De lyfte upp Justin på en bår och lyfte in honom i ambulansen. Jag satt brevid honom och höll honom i handen.
När vi var på sjukhuset så förde de in honom i ett rum. Jag väntade utanför, jag tålde inte blod.
Justin
De gipsade min fot och sa åt mig att jag inte fick använda foten. När de var klara somnade jag. Efter några timmar kom Rasmus in och kysste mig på pannan. Jag såg lättnaden i hans ögon och jag log mot honom.
-Du måste gå nu rasmus, sa jag medans jag stirrade in i hans vackra ögon.
-Va? Varför? Jag kan inte lämna dig!
-Det kommer dyka upp reportrar här närsom, de får inte se dig, Förklarade jag.
Han kysste mig på läpparna så blodet började rusa i hela kroppen.
-Vi ses snart, okej? sa han innan han lämnade rummet
Rasmus
Det hade gått ett dygn sedan jag sist såg Justin. Abstinensen ekade inom mig. Men idag skulle jag träffa Julia, äntligen! Jag mötte upp henne på torget och vi tog bussen hem till mig tillsammans. Vi gav varandra långa kramar och höll varandra vänskapligt i handen. Vi pratade om allt som hade hänt sedan vi sist sågs när Justin ringde.
-Går det bra om jag kommer till dig om några minuter?
-Självklart!
Jag var orolig att Julia och Justin inte skulle komma överens. Men de båda var ju fantastiska människor så det borde ju gå bra.
Julia och jag satt brevid varandra i soffan när justin rullade in genom dörren. Han satt i en rullstol, och jag sprang genast fram till honom för att hjälpa honom.
Julia ställde sig upp och sträckte fram handen till honom.
-Hej, jag är Julia!
-Hej, jag är Rasmus pojkvän Justin, stirrade in i hennes ögon.
Justin
Jag kallade honom min pojkvän, för det var väl det jag var? Jag tyckte inte om Julia, jag såg vad hon tyckte om Rasmus, eller hur mycket hon tyckte om Rasmus. Jag förstår henne, det är omöjligt att inte bli förälskad i honom.
Julia hade smala ostadiga ben, hon var som bambi på hal is.
Jag sprang ner till Justin och böjde mig över honom.
-Din dumma underbara idiot! Skrek jag åt honom.
Jag tog upp min mobil och ringde efter en ambulans. Min mamma sprang ut ur huset och klev fram till mig.
-Vad är det som händer? Frågade hon med panik i rösten.
Jag vände mig om och försökte komma på något bra att svara.
-Öh min kompis Justin trillade ut genom fönstret, svarade jag.
Innan hon hann fråga något mer kom ambulansen. De lyfte upp Justin på en bår och lyfte in honom i ambulansen. Jag satt brevid honom och höll honom i handen.
När vi var på sjukhuset så förde de in honom i ett rum. Jag väntade utanför, jag tålde inte blod.
Justin
De gipsade min fot och sa åt mig att jag inte fick använda foten. När de var klara somnade jag. Efter några timmar kom Rasmus in och kysste mig på pannan. Jag såg lättnaden i hans ögon och jag log mot honom.
-Du måste gå nu rasmus, sa jag medans jag stirrade in i hans vackra ögon.
-Va? Varför? Jag kan inte lämna dig!
-Det kommer dyka upp reportrar här närsom, de får inte se dig, Förklarade jag.
Han kysste mig på läpparna så blodet började rusa i hela kroppen.
-Vi ses snart, okej? sa han innan han lämnade rummet
Rasmus
Det hade gått ett dygn sedan jag sist såg Justin. Abstinensen ekade inom mig. Men idag skulle jag träffa Julia, äntligen! Jag mötte upp henne på torget och vi tog bussen hem till mig tillsammans. Vi gav varandra långa kramar och höll varandra vänskapligt i handen. Vi pratade om allt som hade hänt sedan vi sist sågs när Justin ringde.
-Går det bra om jag kommer till dig om några minuter?
-Självklart!
Jag var orolig att Julia och Justin inte skulle komma överens. Men de båda var ju fantastiska människor så det borde ju gå bra.
Julia och jag satt brevid varandra i soffan när justin rullade in genom dörren. Han satt i en rullstol, och jag sprang genast fram till honom för att hjälpa honom.
Julia ställde sig upp och sträckte fram handen till honom.
-Hej, jag är Julia!
-Hej, jag är Rasmus pojkvän Justin, stirrade in i hennes ögon.
Justin
Jag kallade honom min pojkvän, för det var väl det jag var? Jag tyckte inte om Julia, jag såg vad hon tyckte om Rasmus, eller hur mycket hon tyckte om Rasmus. Jag förstår henne, det är omöjligt att inte bli förälskad i honom.
Julia hade smala ostadiga ben, hon var som bambi på hal is.
Kommentarer
Trackback
