justinbnovell

Justin

Julia drog fram sin Iphone och tryckte på en app i högra hörnet.

- Jag har gömt en spårsändare i Rasmus öra, den borde fungera... den fungerade i söndags i alla fall.

- Du är ju helt...

- ...fantastisk, jag vet.

- Jag täkte snarare säga...

- Kolla, jag hittade honom!

- .. Galen

Jag tittade ner mot telefonen och såg en karta.

- Han är bara något kvarter här ifrån! kom, skynda dig.

 

Julia

Justin hjälpte mig över muren till behandlingshemmet, äntligen hade jag fått min chans att rymma. Jag sneglade ner på kartan och kände hur det pirrade i bröstet, åh Rasmus, snart skulle vi vara tillsammans igen.

 

Rasmus

Jag vaknade av att någon vaggade mig sakta i famnen. Sedan kände jag doften och hörde den finaste av sångröster.

- Hur hittade ni mig?

- Älskling, du lever, utbrast Justin. Jag trodde du var..

- Nej, jag mår, okej.

- Snälla var inte arg på mig.

- Varför skulle jag vara det?

Det snurrade i huvudet, jag hade svårt att minnas vad som hade hänt. Julia tog tag i min arm och tillsammans lyfte de mig upp.

- Kom igen nu, någon kan komma!

 

Justin

Jag hjälpte Rasmus in i bilen och vände mig sedan mot Julia.

- Klarar du dig tillbaka till hemmet själv?

- Absolut, ingen fara.

- Tack för hjälpen.

- Jag gjorde det inte för din skull.

- Du borde verkligen radera den där appen.

Hon skrattade bara och vände sig sedan om. Jag klev in i bilen och Jennie började köra.

- Var ska vi?

- Hem till Rasmus.

Jag såg att han hade somnat så jag la armarna om honom och började sjunga igen.

"Just shout whenever, and I'll be there"

 

När vi var framme var Rasmus föräldrar inte hemma så jag bar upp honom på hans rum så länge. Jag öppnade hans laptop och twittrade snabbt. "Rasmus är tillbaka, tack för erat stöd. Xoxo" sedan loggade jag in på hans twitter och skrev samma sak där. Jag såg att han hade fått många fler följare sedan jag berättat om oss.

 

Plötsligt ringde telefonen.

- Hallå?

- Justin, mannen!

- Ryan?! Hur är det?

- Jag har försökt ringa dig, men du har inte svarat.

- Det, har varit rätt mycket nu..

Det blev tyst i luren och jag kollade snabbt om jag hade täckning.

- Är du kvar?

- Varför har du aldrig talat om att du...du vet?

- Att jag är bög?

- Mm..

- Jag vet inte, jag tror aldrig jag riktigt fattade.. innan Rasmus.

- Åh..

Jag log och kände hur jag rodnade där jag satt.

- Han är så himla fin, du kan inte fatta!

Det blev tyst igen.

- Hallå?

- Vi borde ses snart, det var ett tag sedan.

- Absolut.

- Kanske gå på Bio eller, aa, jag vet inte..

- Eller spela basket?

- mm, eller så kan jag bjuda dig på middag eller något?

- Det är chill mannen, det är inte precis så att jag har dåligt med pengar.

- Men jag vill bjuda dig..

Det blev tyst igen, och sedan fortsatte han.

- ..du vet, det är sånt vänner gör.

- okej, det är dina pengar. Men jag måste gå nu.

- Okej, älskar dig.

- Älskar dig med mannen, och tack.

 

När jag lagt på gick jag in på Meanp.com för att se om Patrik skrivit något nytt. Han brukade uppdatera sidan med jämna mellanrum när han hittade något nytt om mig på datorn. Jag stirrade arg på hans profilbild och hörde sedan hur Rasmus skrek i bakgrunden.

- Det är han.

 

Justin

-Hej Justin, hörde jag Bambi viska.
-Bambi? Varför ringer du? Är Rasmus hos dig?
-Nej? va? Har något hänt?
- Han har inte hört av sig, han bara försvann!
- Men, du berättade ju för alla! Borde Han inte vara glad?
- Jo, det tycker jag att han borde vara, sa jag med tårar i rösten.
- Har du lust att ta en sväng förbi mitt behandlingshem?
- Ehh, visst, svarade jag tveksamt.Jag ville ju inte träffa henne, det viktiga var Rasmus. Men ibland måste man göra sånt man inte vill.

Jag tog en taxi ut mot landet till behandlingshemmet där Bambi bodde för tillfället.
Det var ett stort grått stenhus med stora träd lutandes mot de stora fängslande väggarna.
Jag gick mot den stora dörren som satt mitt på huset. Dörren öppnades mot ett stort rum, en reception. Det satt en kvinna där vid skrivbordet och pratade i telefon.
-Hej ursäkta jag letar efter Bamb.. eh Julia, stammade jag fram.
-Florél?
-Ja precis!
- Om du går ut genom dörren till vänster så kommer du komma till en korridor, första dörren till höger, sa hon utan att ens titta på mig.
- Tack.

Jag följde hennes vägbeskrivning och kom fram till hennes rum. Jag stod utanför ett tag och samlade mina tankar. Vad gjorde jag här? Vad ville hon?
Jag knackade på dörren tre gånger och ett blygt "kom in" hördes från insidan. Jag öppnade dörren och fann Bambi sittandes på sängen i ett vitt linne och ett par förstora trosor.
-Åh Justin! Skrek hon och sprang upp från sängen och gav mig en kram. Jag kände mig obekväm med hennes ärrade kropp så naken.
- Ville du något speciellt? Frågade jag blygt.
-Ja! Kom vi tar en promenad!
-Ska du gå ut så lättklädd?
-Oj haha, jag glömde! Fnissade hon fram och tog en tunn klänning och slängde över sig.

Det fanns en stor park på behandlingshemmet, antagligen för att patienterna ska finna en plats där de kan känna ro.
Vi gick tvärs över parken i tystnad och hennes svaga rådjursben glänste i solen.
- Som du vet så är vi inte direkt vänner, sa bambi och log mot mig.
- Nee, jag vet det. Svarade jag och försökte att undvika hennes blick.
- Jag vet något om Rasmus som kan hjälpa dig.







Har någon nån idé om vad som skulle kunna hända?