En förbjuden romans del 34
Justin
-Hej Justin, hörde jag Bambi viska.
-Bambi? Varför ringer du? Är Rasmus hos dig?
-Nej? va? Har något hänt?
- Han har inte hört av sig, han bara försvann!
- Men, du berättade ju för alla! Borde Han inte vara glad?
- Jo, det tycker jag att han borde vara, sa jag med tårar i rösten.
- Har du lust att ta en sväng förbi mitt behandlingshem?
- Ehh, visst, svarade jag tveksamt.Jag ville ju inte träffa henne, det viktiga var Rasmus. Men ibland måste man göra sånt man inte vill.
Jag tog en taxi ut mot landet till behandlingshemmet där Bambi bodde för tillfället.
Det var ett stort grått stenhus med stora träd lutandes mot de stora fängslande väggarna.
Jag gick mot den stora dörren som satt mitt på huset. Dörren öppnades mot ett stort rum, en reception. Det satt en kvinna där vid skrivbordet och pratade i telefon.
-Hej ursäkta jag letar efter Bamb.. eh Julia, stammade jag fram.
-Florél?
-Ja precis!
- Om du går ut genom dörren till vänster så kommer du komma till en korridor, första dörren till höger, sa hon utan att ens titta på mig.
- Tack.
Jag följde hennes vägbeskrivning och kom fram till hennes rum. Jag stod utanför ett tag och samlade mina tankar. Vad gjorde jag här? Vad ville hon?
Jag knackade på dörren tre gånger och ett blygt "kom in" hördes från insidan. Jag öppnade dörren och fann Bambi sittandes på sängen i ett vitt linne och ett par förstora trosor.
-Åh Justin! Skrek hon och sprang upp från sängen och gav mig en kram. Jag kände mig obekväm med hennes ärrade kropp så naken.
- Ville du något speciellt? Frågade jag blygt.
-Ja! Kom vi tar en promenad!
-Ska du gå ut så lättklädd?
-Oj haha, jag glömde! Fnissade hon fram och tog en tunn klänning och slängde över sig.
Det fanns en stor park på behandlingshemmet, antagligen för att patienterna ska finna en plats där de kan känna ro.
Vi gick tvärs över parken i tystnad och hennes svaga rådjursben glänste i solen.
- Som du vet så är vi inte direkt vänner, sa bambi och log mot mig.
- Nee, jag vet det. Svarade jag och försökte att undvika hennes blick.
- Jag vet något om Rasmus som kan hjälpa dig.
Har någon nån idé om vad som skulle kunna hända?
-Hej Justin, hörde jag Bambi viska.
-Bambi? Varför ringer du? Är Rasmus hos dig?
-Nej? va? Har något hänt?
- Han har inte hört av sig, han bara försvann!
- Men, du berättade ju för alla! Borde Han inte vara glad?
- Jo, det tycker jag att han borde vara, sa jag med tårar i rösten.
- Har du lust att ta en sväng förbi mitt behandlingshem?
- Ehh, visst, svarade jag tveksamt.Jag ville ju inte träffa henne, det viktiga var Rasmus. Men ibland måste man göra sånt man inte vill.
Jag tog en taxi ut mot landet till behandlingshemmet där Bambi bodde för tillfället.
Det var ett stort grått stenhus med stora träd lutandes mot de stora fängslande väggarna.
Jag gick mot den stora dörren som satt mitt på huset. Dörren öppnades mot ett stort rum, en reception. Det satt en kvinna där vid skrivbordet och pratade i telefon.
-Hej ursäkta jag letar efter Bamb.. eh Julia, stammade jag fram.
-Florél?
-Ja precis!
- Om du går ut genom dörren till vänster så kommer du komma till en korridor, första dörren till höger, sa hon utan att ens titta på mig.
- Tack.
Jag följde hennes vägbeskrivning och kom fram till hennes rum. Jag stod utanför ett tag och samlade mina tankar. Vad gjorde jag här? Vad ville hon?
Jag knackade på dörren tre gånger och ett blygt "kom in" hördes från insidan. Jag öppnade dörren och fann Bambi sittandes på sängen i ett vitt linne och ett par förstora trosor.
-Åh Justin! Skrek hon och sprang upp från sängen och gav mig en kram. Jag kände mig obekväm med hennes ärrade kropp så naken.
- Ville du något speciellt? Frågade jag blygt.
-Ja! Kom vi tar en promenad!
-Ska du gå ut så lättklädd?
-Oj haha, jag glömde! Fnissade hon fram och tog en tunn klänning och slängde över sig.
Det fanns en stor park på behandlingshemmet, antagligen för att patienterna ska finna en plats där de kan känna ro.
Vi gick tvärs över parken i tystnad och hennes svaga rådjursben glänste i solen.
- Som du vet så är vi inte direkt vänner, sa bambi och log mot mig.
- Nee, jag vet det. Svarade jag och försökte att undvika hennes blick.
- Jag vet något om Rasmus som kan hjälpa dig.
Har någon nån idé om vad som skulle kunna hända?
Kommentarer
Trackback
