justinbnovell

Patrik

Justin
Plötsligt ringde telefonen igen och jag slog snabbt upp den.
- Rasmus?
- Patrik.
Jag försökte förgäves komma på vem det var jag talade med, men jag kände ingen Patrik.
- Vem är du?
- Jag skriver en krönika i new york times. Du kanske har hört om mig?
- Elak-Patrik?
Han skrattade och jag kände hur färgen försvann ur mitt ansikte. Elakpatrik var den elakaste krönikören i hela amerika och mest av allt älskade han att skriva om musiker han inte ansåg levde upp till hans höga standard. En gång hade han skrivit en krönika så elak att den drev Rebecca Black till att försöka ta livet av sig, och jag var en återkommande måltavla.
- Vad vill du mig?
- Jag sitter här med din laptop..
- Så den överlevde fallet? Skitsamma, du kommer inte åt ett skit utan lösenord.
- Alla med lite insyn i popvärlden vet att du älskar katter.. och Rasmus? Kom igen justin.
Jag svalde hårt.
- Vad har du hittat.
- Tjaa, sa han och drog ut på det. Det finns en väldigt spännande film på dig och en flicka i ett hotellrum..
Jag skrattade hårt. Han lät mesigare än hans hårda yttre vittnade om.
- Du inser att både jag och flickan är minderåriga va? Säljer du den så gör du dig skyldig till en rad barnpornografibrott.
Jag försökte låta tuff, men var osäker på om det lyckades. Fan, varför hade jag sparat den där filmen? Jag tände inte ens på tjejer. 
- skitsamma, jag har inte ens nämt det bästa än..
Plötsligt slogs dörren upp och scooter kom fram rusande till mig. Han slog mobilen ur handen på mig och tryckte upp mig mot väggen.
- FATTAR DU VAD DU HAR GJORT?!
- Scooter, vad är det?
Jag kände skräcken komma krypande. Det brutna benet gjorde ont och det värkte i ryggen av hur hårt han tryckt upp mig.
- Du har förstört allting, väste han och knäade mig i skrevet. Alla miljontals flickfans, borta. Sådär bara.

Patrik
Jag hörde justin skrika och lyssnade förundrat på medan Scooter misshandlade honom. Det bästa jag hade, mitt stora scoop, hade plötsligt förvandlats till det näst bästa. Jag kontrolerade igen att mobilen spelade in samtalet och skrattade lyckligt. Min tid som krönikör var över, nu skulle jag äntligen ses som en riktig reporter.

Justin.
Jag rörde om i min varma choklad och stirrade ut över folksamlingen på fiket. Usher rättade till min keps så att ingen skulle känna igen mig.
- Oroa dig inte, Justin, jag ska inte låta honom röra dig igen.
- Lovar du?
- Skojar du eller, du är ju mah man!
Jag log och kände hur det spände i den spruckna läppen. Usher hade kommit tillslut och räddat mig från scooter, sedan hade han smugglat ut mig bakvägen från hotellet.
- Tack Bro, svarade jag.

När chokladen var slut tog jag upp min iphone och gick in på facebook. Det hade kommit upp en hel del nya grupper om mig. "Vi som visste hela tiden att justin är bög", " Vi som hatar Rasmus för att han stal våran Justin","Vi som älskar Biber oavsätt läggning", den tredje gjorde mig tårögd. Tänk att det fortfarande fanns folk som brydde sig om mig. Jag skrollade vidare och hittade ännu en: "Vi som äntligen har en chans på justin - endast för killar". Usher såg den sista och skrattade.
- Tjejfansen kanske gråter, men du har i alla fall gjort ett gäng bögar väldigt lyckliga.
- Jag skiter i dem, jag bryr mig bara om Rasmus.
Sedan loggade jag in på twitter och skrev ett kort medelande.
"Älskar er fans, tack för erat stöd. Rasmus, jag kommer alltid att älska dig."
Kanske skulle Rasmus se medelandet och höra av sig. Jag tittade upp från telefonen och såg att Usher stirrade på något på andra sidan gatan. Medan vi suttit på fiket hade natten övergått till morgon och tidningsleverantörerna hade satt upp dagens löpsedlar utanför kiosken. Chockat stirrade jag på rubriken.
"Justin kommer ut som bög
- Misshandlas av Manegern."

- Hur, mumlade usher förvånat.
- Elak-Patrik...

Justin

- DU KOMMER HAMNA I HELVETET! Skrek min mamma i telefonen.
-Men mamma, jag kan inte hjälpa det, jag är den jag är! Snyftade jag tillbaka i hopp om att hon skulle förstå.
- Tredje moseboken 18:22, du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt! Läste hon högt ur bibeln.
- Det står massa skit i bibeln! Det står att kvinnor är mindre värda och bara finns för att underhålla mannen! Det står att kvinnor måste bära slöja, kvinnor ska inte få lära ut. Det står att det är okej att våldta och ha slavar. Är det så du vill att vi ska leva mamma?
- Vill du inte hamna i himmeln?!
-Nej, inte om jag måste spendera en evighet med en skitstövel som Gud! Skrek jag och blev förvånad över mina ord.
-Du är inte min son längre, sa hon och slängde på luren.

Jag är utan familj och utan religion, och utan Rasmus.

Jag drog upp persiennen och möttes av tusentals blixtar och skrikande män. Hela gatan var full av paparazzis och journalister. Jag fylldes av vrede och hat, jag hatade verkligen dom. Jag hatade dom så mycket man kan hata någon, jag hatade dom så det gjorde ont. Jag kunde inte kontrollera min kropp längre, jag svävade ovanför min rullstolsbundna kropp och såg mig själv lyfta upp min laptop och slänga ut den genom fönstret, mot fotograferna. Herregud, vad gjorde jag precis? Jag drog snabbt ner persiennen och ringde min livvakt.
-Kenny! Du måste hjälpa mig! Skrek jag så fort han svarade.
-Jag är din vän när du slutar vara en äcklig bög, hörde jag honom svara skrattandes.
Detta var hopplöst, ingen kommer att hjälpa mig. Jag kan inte lämna huset, jag har ingen Rasmus, jag kommer dö här inne.


Patrik
Jag satt på mitt kontor och fingrade på Justin fucking Biebers laptop. Hur dum får han vara som slänger ut sin dator genom fönstret? Fan, lösenord. Vad skulle Justin ha för lösenord på sin dator? Jag testade att skriva in Rasmus, det var fel. Två försök kvar. LoveRasmus, fel. Fan. Kattrasmus. Jag lyckades! Jag sökte igenom hans dator och hittade mycket information som jag skulle kunna sälja vidare. Jag kommer att bli rik!
Jag sparade all information på flera datorer så jag inte skulle förlora den och sedan ringde jag ett samtal till Justin.

Rasmus

Rasmus

- Jag vill att du går rasmus.

- Vad menar du, Julia?

- Jag trodde alltid att det skulle bli du och jag, Rasmus. Det har jag trott ända sedan vi var små. Jag tänkte... om jag bara gav dig lite tid så... Nu inser jag att det är jag som behöver tid. För att smälta det här.

- Men Julia..

- Bara ett tag.. följ med Justin på hans konsert eller..jag vet inte. Och Rasmus?

- Ja, Julia?

- Låt inte Justin ta drogen, det kommer orsaka en skandal.

 

Julia

Jag såg efter honom när han gick. Jag hade avrått honom från att låta Justin ta drogen, inte för justins skull, utan för Rasmus. Jag visste att han inte skulle klara pressen. Han var som jag, instabil. Och jag ville inte se honom skadas, jag älskade honom ju. Det var Justin jag ville se lida. En vacker dag skulle jag kunna hämnas utan att Rasmus skulle råka illa ut. Då, och först då, skulle jag ta chansen.

 

Justin

Rasmus kom tillbaka och jag log sorgset mot honom.

- Jag måste åka nu, konserten är i norge, och jag måste hinna dit ikväll..

- Får jag följa med dig?

- Vill du verkligen det?

- Ja, om jag får.

 

Vi hoppade in i bilen och Jennie log mot oss.

- Är ni okej, pojkar?

Jag insåg att jag hade haft fel i mina tankar om Jennie tidigare idag. Jennie älskade mig som om jag vore hennes egen  son. Ända sedan jag blivit känd så var det hon som sett till att jag hållt mig över ytan. Inte mamma. Mamma brydde sig mest om mitt kändiskskap, och mina pengar. Eller om alla mina skadaler med olika tjejer, hon visste inte att de var nödvändiga för att hålla pressen ovetandes. I alla fall, Jennie var mer än min chaufför, hon var min vän. Till skillnad mot mamma fanns hon alltid där för mig. Nu klappade hon uppmuntrande Rasmus hand innan hon åter vände sig mot trafiken.

- Det ordnar sig, Pysen.

 

När vi satt oss i planet såg sig Rasmus förvirrat omkring.

- Var är alla andra?

- Det är bara vi som ska åka. Det här är mitt privatplan.

- Privatplan?! Gud vad häftigt!

- Äsh, inte så värst. Du skulle se min båt!

Han tog min hand och lutade huvudet bakåt. Jag njöt av hans hand i min och såg sedan hur flygvärdinnan tittade nyfiket på oss. Jag drog åt mig handen. Vi hade varit oförsiktiga sista tiden. Plötsligt rigde scooter på min telefon.

- Bieber, snälla säg att jag ser i syne!

- Vad menar du?

 

Rasmus

Jag såg hur Justin la på och höjde frågande ett ögonbryn.

- De har det på bild.

- Vad menar du?

- De har en bild där jag kysser dig. Kenny kommer hämta upp oss på flygplatsen och ta mig till en presskonferans. Vad ska jag göra Rasmus?!

 

Några timmar senare satt jag på mitt hotellrum och såg Justins tal på en liten tv. Han höll precis på att avsluta det.

- Som sagt, det är ingen kyss ni ser på bilden, det är en kram fotograferad i en mycket dålig vinkel. Pojken är en mycket god vän till mig, och hans vän hade skadat sig. Jag försökta bara trösta honom. Det finns inga romantiska kännslor mellan mig och den här personen.

Jag såg honom lämna talarpodiet och en stund senare rasslade det av en nyckel i dörren. Justin kom in och böjde sig sedan ner för att kyssa mig. Jag vred bort huvudet.

- Vad är det?

- Det finns ju inga romantiska känslor mellan oss, så varför skulle du vilja kyssa mig?

- Rasmus, ge dig. Du vet att jag måste ljuga..

- Varför då? Tala om varför du måste ljuga! För ärligt talat förstår jag det inte, och jag är trött på det!

En tår rullade ner för min kind och jag torkade ilsket bort den.

- Du har ingen aning om hur det är.. fansen...

- Är fansen verkligen viktigare än mig?

- Det är klart de int..

- Glöm det Justin, jag drar nu.

 

Justin.

Jag stirrade ut över publikhavet. Alla kvinnor som älskade mig, om en stund skulle de inte längre göra det. Jag greppade hårdare om micken och tog ett djupt andetag. När jag samlat tillräcklig med mod höjde jag micken till läpparna.

- Rasmus? Är du där ute? Det spelar ingen roll, antar jag. Är du inte det kommer du väl läsa om det här  imorgon. Jag ville bara säga att det var fel av mig att ljuga. Du är visserligen min vän, men du är också mer än så. Det var en lögn när jag sa att det inte fanns några romantiska känslor mellan oss.  Om inte jag står upp för oss, vem kommer då göra det? Vad jag försöker säga är att... jag älskar dig, Rasmus.

Jag hörde publiken surra omkring mig och tog ännu ett djupt andetag.

- Hör ni det? Jag älskar honom. Den här sången är till dig rasmus.

Never Let You Go började spelas och jag såg ut över publikhavet och sjöng för allt jag var värd. När slutet på låten kom fann jag honom äntligen. Jag mötte hans blick och såg tårarna i hans ögon sedan tog jag i och sjöng de sista raderna, bara för honom.

"Let the music blast, we gon' do our dance
Bring the doubters on, they don't matter at all, oh baby
'Cause this life's too long and this love's too strong
So baby, know for sure that I'll never let you go

So don't fear, don't you worry 'bout a thing
I am here, right here, I'll never let you go
Don't shed a tear whenever you need me
I'll be here, I'll never let you go

Oh no, oh no, oh
I'll never let you go
Oh no, oh no, oh
I'll never let you go"

 

---

 

Ja, "pappa" var ett stavfel i förra inlägget. Det ska stå "panna"! Förlåt :$

 

Rasmus.
Hon kommer att överleva men hon kommer att skickas till ett behandlingscenter, Fortsatte hon.
Jag kunde andas ut. Min Julia skulle överleva. Älskade, underbara Julia. Är detta Jusins fel? Det kan det väl inte vara? Fast han var lite hård mot henne, men det skulle jag nog också vara.


Justin
Jag kunde andas ut igen, jag ville inte att hon skulle dö. Gud skulle ju straffa mig, Rasmus skulle straffa mig. Men behandlingscenter, det kunde kanske vara bra. Då skulle hon vara långt borta från mig och Rasmus. Jag och Rasmus skulle behöva lite tid tillsammans, utan allt drama. Bara han och jag. Ska det vara så svårt?
-Jag tror jag skulle vilja stanna med Julia ett tag, sa Rasmus och tittade djupt in i mina ögon medans en tår rann ner för hans kind.
-Va? Varför då? Hon försökte ju kyssa dig! Hon gillar inte oss tillsammans!
- Hon är min bästa vän Justin! Sa han medans han sjönk ihop på golvet. -Jag måste ta hand om henne förstår du väl?
Det gjorde jag, självklart förstår jag det. Rasmus är min bästa vän, han skulle jag göra allt för. Klart han känner samma för henne. Jag satte mig brevid honom och kysste honom.
När vi hade suttit där ett tag så kom en sjuksköterska och berättade att vi kunde gå in till Julia.
-Det är nog bäst om jag väntar utanför, sa jag till Rasmus och tog några steg bakåt. Han nickade som svar


Rasmus
Jag klev in i rummet och såg hennes lilla kropp ligga där på sängen. Hon såg så hjälplös ut. Jag började gråta och tårarna sved som krossat glas när de rann ner för mina kinder. Jag satte mig brevid henne och tog tag i hennes hand. Hon vände sitt huvud mot mitt och jag kunde nästan se ett leende på hennes läppar.
Jag såg såren på hennes armar, hennes sorg inristat på sin kropp. Varför gjorde hon detta?
- Så nu bryr du dig om Julia?
Jag vände mig om och såg Julias mamma titta på mig från ett av rummets hörn.
- Detta är den där Jusins fel, sa hon och tittade argt på mig.
- Vadå? Hur är detta hans fel? Han kan väl inte hjälpa att jag är så fruktansvärt förälskad i honom? Svarade jag och gav en blick till Julia.
- Om det bara är han som står ivägen för Julias lycka så förtjänar han inte att leva! Skrek hon och lämnade rummet.
Jag ställde mig upp och böjde mig ner mot Julia och kysste hennes pappa.
-Åh älskade vän, vad är det jag har gjort, sa jag medans jag smekte hennes ärrade arm.